Är en OD på koffeintabletter möjlig? Jag börjar tro det. Och inget händer i det här jävla mellanmjölkslandet och det är nästan så att jag går och hoppas på att världens undergång är nära bara för att få uppleva lite SPÄNNING. Jag har så mycket energi i mig och det omvandlas liksom till kärlek och jag skulle naturligtvis kunna lovebomba mina kära sambos men det är ju snart rutin här i hemmet. Nej, vet ni vad... jag tror minsann att en ny blogg är på väg. Tills dess...

Fint. Men bättre vore det ju om jag kunde använda den förmågan på mig själv.

KF07ÅO5A1234SDf2gvö cfQ!!! Fyfan för December!

Tack och adjö, liksom.

Det barmhärtiga för fiskaren med fiske är att fisken inte skriker
Den spjärnar emot, den sprattlar
Men den skriker inte.
Fisken tiger när den hugger på kroken

Därför är det barmhärtigare för fiskaren att fiska
än för jägaren att jaga
eller slaktare att slakta

Har ni någon gång hört skriken från en griskulting som blir kastrerad?

Är det någonting jag försökt att bli i mitt liv är det en fisk som skriker.

En digitalkamera med zoomfunktion känns som en allt mer betydande ingrediens i en lyckad utekväll. Men, för all del, så länge jag åtminstonde vet hur man roar sig själv sjungs inga klagovisor.

Är jag inte sjuk är jag onykter och är jag inte onykter är jag bakis. Har inte läst en bok på två veckor, så jag gör nog bäst i att inte ens försöka ge mig på att blogga just nu. Men, och nu låter jag förmodligen hur pretto som helst men bite me liksom, vad i helvete hände med Stockholms kulturliv? Jag som, faktiskt, aldrig tillhört en av de som sprang på Lava i sin ungdoms dar har trots det aldrig riktigt känt någon brist på kulturell stimulans. Och nu typ ba dör man? Det är nog det där jäkla internätets fel. Nåt sånt hade jag inte heller under en ganska lång period i min ungdoms dar. Myspace, Schmyspace. Tacka vet jag stadsbiblioteket!

Sara: "Du... jag misstänker fan att det var folköl i den där jävla ölen."
Anna: "Det verkar inte som det. Jag sitter vid datorn, Alex ligger och läser, och så hör man dig sitta och skrika på ditt rum; "Kan Johan, kan Johan, kan Johan dricka öl!- NEJ!"".
Sara: "Men alltså..."
Anna: "Vad fan var det mer du sa? "Har Johan, har Johan, har Johan hår på snoppen?- NEJ!""

Ser Johan, ser Johan, ser Johan Palm ut som en centerparist? JA!

Jag är sjuk. Det rasslar i lungorna, huvudet väger bly och näsan rinner. Jag inbillar mig alltid att jag är mer sjuk än vad jag egentligen är när jag är sjuk. Väldigt mycket mer sjuk. Jag inbillar mig att jag har typ cancer och så ser jag framför mig hur jag vägrar gå på cellgifter för att "kunna njuta av min sista tid i livet" och hur folk bara öser lovord över mig och hur de plötsligt inser hur speciell och betydelsefull jag är. Och självklart får jag ett bokkontrakt också. Och så går min blogg om både Blondinbella och Schulmanierna och Hanna Fridén och jag blir rik på kuppen. Tar in på Hotell Rival och sprutar skumpa på Spyan tills jag drar min sista livssuck. Och alla ska minnas mig för allt gott jag gjort och hur hårt jag kämpat in i döden.

Och på så vis känns alltså cancer mer lockande än en jävla Svensson-förkylning.

Har rensat upp lite bland tidigare inlägg då jag insåg hur miserabel jag måste framstått. Det är helt fel. Jag är inte miserabel. Inte alls. Jag bara sover så förbannat dåligt och det har satt sina spår på både kropp och knopp.

C´est la vie.

Min faiblesse för korta, tjocka, roliga män har legat orörd under ytan sedan Jack Black bestämde sig för att börja göra barnfilmer. Numera finns det bara en man i världen som kan få mitt humör att vända i en U-sväng. Efter en för lång tid som däremot var väl värd väntan kom min räddning - Guillermo! Den lilla charmiga sydamerikanska sidekicken hos Jimmy Kimmel som fått mitt hjärta på fall sviker mig aldrig. Jag skrattar tamigfan högljutt åt varenda klipp. Och det är inte vanligt, ska sägas. Om vi inte talar om Guillermo då.

Idag föll första snön. Vinterdepressionernas ridå.

Brände för mycket pengar på Statoil-macken under fredagsnatten. Gick för långt och fick ont i benen. Lyssnade på Broder Daniel och blev nostalgisk och bland vinglas och ölburkar blev jag mitt gamla jag. Med en stjärna under ögat och hängslen över axlarna sjöng jag med till "Cadillac" och "Shoreline" och "Luke Skywalker" som om det vore första gången. Och det kändes så konstigt för jag var så mycket äldre nu och jag var så mycket friare då även om jag inte visste om det och det är nästan tragiskt när man tänker på det. Så jag låter bli.

Vaknade på lördagseftermiddagen och mådde som jag förtjänade. Botade baksmällan med ännu en fylla och plötsligt sitter jag på en tunnelbana mot Akalla med Annas manliga alter ego och vi är på väg någonstans och vi är högt över alla andra för "Fyfan, vad vi driver med dem. De jävlarna". Och sedan bränner jag ännu mer pengar på falafel på grekgrillen på söder. Men det fick det vara värt. Kom hem och gick för långt igen, men nu var det någon annanstans jag fick ont. Och mina lakan behöver bytas ut.

Jag har just vaknat till liv i min lilla skalle och det känns så skrämmande att jag vill tillbaka till onykterheten. Men, det kunde ju varit värre. Man kunde ju varit "AntonBerg90" som virrade bort sig i två timmar och satt och häckade på en bänk i Aspudden. Heheh.